Trumpet, valthorn, trombon och tuba

Allt börjar med en idé. Kanske vill du komma in i en orkester. Kanske vill du ta ditt spel till en helt ny nivå.

En helhetlig och analytisk blick på hur musikerns kropp fungerar.
Från bukmusklerna till tungan, via luftpelaren: en uppdatering som ger dig ny energi!

Varje muskels roll i den instrumentala rörelsen beskrivs ingående, från den närmaste och mest uppenbara till den mest avlägsna, så att den rörelse som musikern utför spåras tillbaka till sitt ursprung.

Det var en kylskåpsdörr som förde mig till Marc Papillon. Mitt under en lugn semester, några veckor före en viktig konsert, skadade jag läppen med en osannolik rörelse. Denna lilla incident, som hindrade mig från att arbeta som trumpetare i flera månader, fick mig att en morgon ringa Marc Papillon. Jag hade nyligen gått på en av hans föreläsningar och hade uppskattat hans pragmatism, hans precision och hans vänlighet.

Det samtalet, som bara varade några minuter, blev början på en lyckligtvis snabb återhämtning, och det skärpte avsevärt mitt intresse för hans sätt att närma sig fysiologin i trumpetspel, och i bleckblåsinstrument i allmänhet.

Begreppet instrumental prestation är mycket närvarande i bleckblåsundervisningen, och aspekter som uthållighet, kraft och omfång blir ofta avgörande faktorer i tävlingar och examina, och till och med i själva konservatorieklasserna. Marc Papillons syn på detta präglas av all hans erfarenhet av stråkinstrumentens fysiologi, och också av hans eget liv och hans empati som musiker som fortfarande söker glädjen i att spela, ensam och tillsammans med andra.

Fritt från varje värdering rymmer hans förhållningssätt ingen dogmatism. Varje muskels roll i den instrumentala rörelsen beskrivs ingående, från den närmaste och mest uppenbara till den mest avlägsna, så att den rörelse som musikern utför spåras tillbaka till sitt ursprung.

Genom att i hela sitt verk klargöra kroppens roll som helhet och i all dess öppenhet, från andningen till tonbildningen via snabbheten, siktar Marc Papillon framför allt på konstnärligt välbefinnande, instrumental glädje och uttrycksfullhet.

”Musikerns anatomi” analyserar också, och det är inte dess minsta förtjänst, innebörden av vissa traditionella uttryck inom bleckblåsfamiljen. Boken klargör några av dem, men påpekar också hur ungefärliga, olämpliga eller till och med farliga vissa vanliga pedagogiska instruktioner kan vara.

Till sitt innehåll är boken ett verkligt kompendium för musiker, studenter och lärare, men den förblir ändå mycket lättillgänglig tack vare sin struktur, som gör att man lika gärna kan fokusera på en enskild detalj som överblicka instrumentspelet som helhet. Illustrationernas kvalitet och tydlighet gör att var och en kan hitta förklaringen till muskulära förnimmelser man redan har upplevt, behagliga eller inte, lugnande eller oroande, och på så sätt bygga upp, för egen del eller tillsammans med sina elever, ett lugnare och mer hållbart sätt att tänka kring spelet och musiken.

André Feydy – Trumpetare och lärare

Som konsertmusiker, stämledare i Orchestre National de France och lärare kan jag i dag, med all min erfarenhets tyngd, säga att allt som förklaras i den här boken borde vara känt för unga musiker och alla andra yrkesverksamma. Detta verkligt anmärkningsvärda verk är ett nödvändigt verk.

Mötet med Marc Papillon för några år sedan innebar en total vändpunkt i mitt förhållningssätt till instrumentet och i mitt spel.

Vid en tidpunkt då jag trodde att jag stod på höjden av min förmåga öppnade jag tack vare honom en dörr som jag ännu inte visste fanns, mot en ny dimension, vida överlägsen och mer tillförlitlig.

Vid den tiden hade jag märkt ett lätt tecken på dysfunktion i min ansättning: en av de övre musklerna gav vika när jag spelade, och jag fick panik, som varje musiker som lever på sitt instrument skulle få.

Jag förstod inte vad som hände med mig, och framför allt inte varför.

Det fick mig att söka upp Marc Papillon, eftersom jag anade att det mycket sannolikt var början på betydligt mer komplexa symtom.

Lyckligtvis hindrade problemet mig inte från att spela. I grunden förändrade det inte ens något, men som vittne till vad jag kände, och när jag lyssnade på Marcs förklaringar, bestämde jag mig för att se över det jag hade lärt mig ur ett mer anatomiskt perspektiv, för att äntligen hitta balans och spela sunt, utan att skada mig.

Uppgiften var mödosam, eftersom jag måste ”lära om” det jag hade gjort reflexmässigt, utan att ifrågasätta, i mer än 20 år. Jag gick till och med igenom en period av tvivel, eftersom jag kände mig hämmad och begränsad.

Till slut, efter några månaders mer medvetet arbete med de olika system som är inblandade (tunga, ansättning, axlar, andning…), började jag återfå mina förnimmelser. Att förstå för att känna bättre gjorde att jag återupptäckte glädjen i att spela.

Jag hade förändrat mycket.

Utöver att mitt problem löstes kom ytterligare en utmärkt nyhet av att följa Marcs råd: min tekniska nivå utvecklades på ett överraskande sätt. Jag kunde gå bortom gränser som dittills hade verkat oöverstigliga.

Det var häpnadsväckande, och ändå logiskt.

Genom att äntligen använda min kropp fysiologiskt blev allt bättre, i rätt riktning.

Som konsertmusiker, stämledare i Orchestre National de France och lärare kan jag i dag, med all min erfarenhets tyngd, säga att allt som förklaras i den här boken borde vara känt för unga musiker och alla andra yrkesverksamma. Detta verkligt anmärkningsvärda verk är ett nödvändigt verk.

Jean-Philippe Navrez – Solotrombonist i Orchestre National de France – Lärare

Ämnen som alltför sällan tas upp, illustrerade för första gången!