Gitarrer, basar, lutor, ukuleles, mandoliner, oud, banjor, sitarer och balalajkor

Allt börjar med en idé. Kanske vill du gå med i ett befintligt band eller starta en ny ensemble? Kanske vill du ta ditt spel till en helt ny nivå?

Se med nya ögon på vart och ett av de inblandade systemen, så att du sedan kan använda dem tillsammans med lätthet:

Funktionell anatomi i hjärtat av din teknik, i musikens tjänst!

Gitarrist, lutenist och lärare.

Det går inte att förneka: att ifrågasätta sig själv är ett privilegium i sig.

Privilegiet att kunna gå olika vägar för att nå ett mål. Privilegiet att justera målet i ljuset av nya behov och nya insikter. Jag känner mig privilegierad som får utöva det här yrket, eller snarare musikens yrken. För mig är de viktigaste scenen och undervisningen. Perioder av självrannsakan har hört till de mest givande i mitt musikaliska liv.

Jag började läsa boken ”Musikerns anatomi” en helt vanlig dag, under en paus mellan lektionerna på konservatoriet. Jag såg inte längre på nästa elev på samma sätt: man kan inte låta bli att tänka på den information och de reflektioner som texten erbjuder.

Marc förtjänar beröm för att ha satt ord på så många saker vars existens vi säkert anade. Aspekter vi brottas med och som vi här finner ordnade i system, satta i relation till varandra, så att vi kan tämja dem.

Jag växte upp med den klassiska gitarren. Och säkert bidrog detta instruments instabila, ständigt föränderliga natur till att jag vidgade mitt intresse till andra instrument i samma familj: tidiga knäppinstrument (lutor, barockgitarr, teorb…), för att inte tala om dragningskraften hos nya gamla repertoarer.

Att sätta det fysiska och begreppsliga förhållningssättet till vart och ett av dessa instrument i perspektiv är inte bara spännande utan också välgörande. Det driver oss att ständigt anpassa vårt lyssnande, våra fingrar, vår kropp.

Böcker som ”Musikerns anatomi” påminner oss om att en rörelse måste förbli musikalisk. Och att den kan vara vacker, sund, effektiv och njutbar på samma gång. Och glädjen ligger oss varmt om hjärtat! En musiker som njuter av att spela kan potentiellt ge andra glädje. Är inte det ett av våra första mål? Långt ifrån prestation som självändamål eller, ännu värre, som ett sätt att vinna en tävling av något slag. Jag tycker om att tänka att var och en av oss, i åtminstone en liten sak, om så bara en enda, är bäst av alla. En enkel fras i ett stycke, en inspirerad fingersättning, ett vibrato på en enda ton: ingen kommer att spela det lika bra som vi. Vi är alla unika.

Jag minns tiden då jag var ung student vid Accademia Chigiana och universitetet i Siena. En mycket förnäm herre, en skotsk adelsman, kom varje dag för att följa gitarrlektionerna innanför de medeltida murarna i Palazzo Chigi-Saracini. En dag i pausen, när vi talade om tävlingar (men detsamma kunde sägas om konserter eller vilket annat sätt som helst att förmedla sin konst), sa denne man något som jag aldrig har glömt: ”Om man måste ställa upp i tävlingar är det för att ge det allra bästa av sig själv. Att åka dit för att vinna vore inte särskilt vänligt mot de andra.” Av detta drar jag slutsatsen att en musiker måste förbli en gentleman.

Gabriele Natilla, gitarrist, lutenist och lärare.