Cello och kontrabas

Allt börjar med en idé. Kanske vill du komma in i en orkester. Kanske vill du ta ditt spel till en helt ny nivå.

Funktionell anatomi i hjärtat av din teknik, i musikens tjänst!

För musiker är det väsentliga verktyget otvivelaktigt, och kommer alltid att vara, örat. Det är genom örat som de formar den inre sång som tjänar som deras klangliga förebild. Det är tack vare örat som de kan bedöma kvaliteten i det de frambringar. Och det är örat som kontrollerar att den ursprungliga avsikten återges troget.

Det är därför en illusion att hoppas att en rörelses kvalitet eller en hållnings fulländning ensamma kan skapa skönheten i en klang eller en tolkning. Utan örat som drömmer, utan örat som vakar, är kroppen maktlös.

Men örat skulle göra fel i att tro sig allsmäktigt. Genom att försumma kunskapen om kroppen och hur den fungerar berövar musiker sig själva det mest direkta sättet att nå sitt mål. Framför allt löper de en stor risk: att skada, tillfälligt eller till och med obotligt, just det verktyg som de så väl behöver för sina konstnärliga ambitioner.

Eftersom jag själv har gjort avgörande förändringar i mitt förhållningssätt till hållning och i förståelsen av mina rörelser inser jag i dag hur rätt jag hade i att intressera mig för musikerns biomekanik och att söka upp dem som studerar den frågan.

Som cellist, som lärare och som dirigent kan jag inte nog uppmana mina kolleger och elever att i sin tur ägna detta full uppmärksamhet. Deras intuition ensam, eller de råd de har fått av sina lärare, räcker inte. En välgrundad kunskap om vad som står på spel för kroppen kan bespara dem problem som timmar av övning ofta inte lyckas lösa, eller ibland till och med förvärrar…

När en rörelse ingår i en harmonisk process har den alla förutsättningar att leda till en betydligt större effektivitet på instrumentet. Den ger då verkliga förbättringar i tonbildningen och gör virtuositeten mycket lättare, vilket leder till den känsla av lätthet som är så eftertraktad på scenen och som jag gärna kallar lätthetens koreografi.

Xavier Gagnepain – Cellist och lärare

Efter framgången med de två första volymerna av Musikerns anatomi, den första ägnad åt violin och altfiol och den andra åt blåsinstrument (trumpet, valthorn, trombon, tuba), var den tredje volymen efterlängtad. Den ägnas åt anatomi och fysiologi, denna gång tillämpade på cello- och kontrabasspel.

Den här boken är en entusiasts verk. Marc Papillon älskar musik och konst i allmänhet, och han älskar de musiker som han i åratal har arbetat med som fysioterapeut.

Som alla entusiaster älskar han att förmedla det han vet. Det gör han vid de många konferenser där han deltar aktivt, och genom de kurser och workshoppar som han regelbundet håller i Frankrike och utomlands. Den nya boken vittnar om detta engagemang för kunskapsförmedling och undervisning för musiker. Musiker känner sitt instruments anatomi perfekt, hur det fungerar och alla de tekniska finesser som lockar fram de vackraste klangerna, nyanserna och färgerna ur det. Men en musikers första instrument är den egna kroppen, den genom vilken hen kan använda sitt musikinstrument (Aristoteles sade att handen är instrumentens instrument).

Och mycket ofta känner musiker inte denna kropp, som ändå är en av deras mest värdefulla tillgångar. För att använda kroppen optimalt, bevara den och inte ”slita ut” den i förtid är det nödvändigt att känna till anatomins grunder och förstå fysiologin.

Med den här boken ger Marc Papillon cellister och kontrabasister (yrkesmusiker, amatörer och lärare) möjlighet att skaffa sig den kunskap de behöver för att bygga upp rörelser som är så ergonomiska som möjligt och tar så stor hänsyn som möjligt till anatomi och fysiologi. Endast till detta pris, priset av att känna kroppen, kan riskerna för spelrelaterade besvär (tendinopatier, felbelastningssyndrom, överbelastningssyndrom och andra yrkesrelaterade åkommor) undvikas.

Efter violinister och altviolinister, efter blåsare har nu cellister och kontrabasister turen att få en mycket pedagogisk bok som ger dem de kunskaper som är nödvändiga för att förstå den instrumentala rörelsen. Varje begrepp förklaras mycket tydligt; varje textsida står mittemot en mycket tydlig illustrationssida som kombinerar fotografi och teckning. Även terapeuter, och fysioterapeuter i synnerhet, hittar i boken en mängd användbara nycklar för att behandla sina patienter som är musiker.

Låt oss hoppas att andra instrumentalister snart får glädje av fler volymer!

Yves Le Bellec – Handkirurg

Som improvisatör har jag alltid försökt vara så fri som möjligt i den musik jag spelar. Jag har alltid arbetat mot detta och försökt utveckla min musikaliska hörsel för att befria den från alla blockeringar.

Men under mina övningspass, ensam eller med ett band, blev det tydligt för mig att örat ensamt inte hade makt att befria mitt musikaliska språk. Kroppen hade också något att säga till om. Så jag började iaktta den när jag spelade, och jag försökte förstå den.

Varför var vissa rörelser på instrumentet svårare än andra, trots att jag försökte tillämpa det mina lärare hade lärt mig?

Hur kom det sig att jag hade nått en ganska hög teknisk nivå och kunde spela mycket krävande fraser och/eller i snabba tempon, medan vissa fraser i ett register på instrumentet som skulle vara lättillgängligt var svårare att spela perfekt?

Min kropp visade sig vara avgörande för min uppfattning av tempo, för intonationen, för uthålligheten och för arbetet med klangen.

Jag insåg att en empirisk studie av mitt fysiska beteende när jag spelade inte räckte. Jag behövde en teknisk förståelse av hur mina muskler, mina leder, min andning fungerar… för att äntligen undanröja de sista hindren för den frihet jag söker på detta så krävande instrument!

Étienne Renard – Kontrabasist